Translate

söndag 27 juli 2014

Bitter

Vilken underbar sommar vi har. Ni som hängt med sen jag starta denna blogg, vet att jag förra sommaren inte kunde bada pga av katetern i njuren... Men den sista tiden har jag badat desto mer... UNDERBART ÄR DET.. Jag har vart en vecka på husbilssemester med min vän.. UNDERBART VA DET.
Men i allt detta underbara känner jag en enorm bitterhet... Bitterhet över hur mitt liv ser ut och ekonomin jag har... Och inget kan jag göra... Inte mycket iaf... Söker billigare lägenhet men hur lätt e den.. Det var inte så här mitt liv skulle se ut.
Att leva på 500:- i veckan är döden... Äter inga mediciner längre vilket underlättar.. Men till dr måste jag gå och det är inte gratis... Djur har jag men samtidigt är det dom som ger mycket glädje så de får kosta... Tror de kostar mig max 170:-/mån med försäkringar och mat.
Samtalet från försäkringskassan för ett par år sedan att de bestämt jag skall ha tillsvidare ersättning kom till viss del som en lättnad, men också som en rejäl käftsmäll... INGEN tror jag någonsin kommer komma tillbaka och kunna arbeta... Trots att mina blodvärden ibland faktiskt vart ganska bra så anses jag mer sjuk än de som blivit utförsäkrade... Känns inte rättvist av flera anledningar och ger en bitterhet över livet som ibland är svår att hantera.
Har fantastiska vänner som bjuder och hjälper till.. Men hur tacksam och glad jag än är över det så är det inte så man vill ha det... Jo om man kan bjuda igen...
Va kommer då denna plötsliga enorma svacka ifrån.. Jo jag köpte en klänning på marknaden i fredags för 250:- Jag kände mig så fin i den så jag slog till.. Nu vet jag inte hur resten av månaden kommer se ut... Gå å ta en öl eller fylla på busskort för att åka någonstans är uteslutet..
Återigen, jag har fantastiska vänner som kommer ringa efter att ha läst detta å säga... Det löser sig...
Men det är inte så här jag ville mitt liv skulle se ut som vuxen.
Känner mig som en utbränd bitterfitta..

söndag 22 juni 2014

Det finns rädsla och det finns fobi

När jag ändå kommer ihåg bloggen tänkte jag skriva om vad som hände förra lördagen och som tyvärr lite förstörde flera dagar för mig..
Isa min söta älskade vita lilla hund prinsessa käkade upp en mus... Bara nu när jag skriver om det känner jag hur jag mår lite illa i fingrarna. Och det är just detta som är så dåligt..
Jag VET att möss inte är farliga. Men mina känslor och min kropp reagerar som om det är stor fara, på riktigt stor fara.. Jag kan inte kontrollera mig själv.. Det kallas fobi och jag har sökt för det en gång för många år sedan.. Det var efter jag helt sonika tog min son under armen mitt i natten en vardag och lämnade lägenheten i flera dar, tills Kungälvsbostäder rivit hela min lägenhet i jakt efter var de kom in.. Bodde på bottenplan då. När jag äntligen våga ta mig hem igen tog det ändå över 6 månader innan jag kände mig trygg... Varje morgon i många månader la jag varje morgon en bit ost på hallgolvet för att ens våga gå in när jag kom från jobbet.. Sen när vi flyttat hit såg jag på väg till tvättstugan något ligga utanför källardörren. En död sork sa grannen, men jag tvivlar. I flera veckor tvättade jag i gummistövlar. De första veckorna med silvertejp virat runt stövelskaftet.
Har fler galna exempel, men tror det räcker för ni ska förstå galenskapen.
Men, jag sökte alltså för detta och fick träffa en kvinna, hon slår sig ner framför mig, lägger benen i kors och lägger ett block i knät, och med pennan redo frågar, -och hur var din barndom... Jag gick därifrån... Är allergiskt mot sådana psykologer... 
De sista åren har det ändå blivit bättre. Jag tänker på det lite för ofta men jag har inte undvikit platser på flera år.
Men förra lördagen skedde det. Isa fångade en mus när vi var med min kusin och hennes barn nere vid Berga på Tjörn. Hon åt upp den... Misstänker att min reaktion spela in.. Aldrig att hon skulle släppa sitt byte till den galningen som stod och skrek, flaxa och hoppa galopphopp en bit bort.. När jag kom hem efter ett par timmar var jag inte sen att följa med en vän ut och ta en öl... Jag ville verkligen inte sitta hemma i soffan med Isa nära... Det tog nästan 2 dygn innan jag vågade ta i min egen hund.. Isa stackaren förstod ju ingenting. Jag kände mig som en hemsk människa.
I tisdags började det kännas bättre och Isa kunde komma nära utan att jag mådde illa. Så det var med blandade känslor jag lämnade bort henne för att följa med G och hennes barnbarn ut i husbilen ett dygn..
Men vad händer någon timme efter vi parkerat husbilen. Jo hennes barnbarn ropar -en mus. Jag galopperar in i husbilen och smäller igen dörren efter mig.. Mycket riktigt, utanför är det en mus.
Uppenbarligen fel på den för den springer inte iväg.. Till slut får den 8 åriga hjälten upp musen i en plastmugg och har ytterligare en plastmugg som lock. Han går iväg och släpper den långt bort...
Efter ett tag tvingas jag mer eller mindre ut ur husbilen... Jag har full span åt alla håll. Har stenkoll på att dörren till husbilen är stängd ordentligt och inte står öppen en sekund mer än nödvändigt.
Morgonen efter så ska vi sätta oss på utsidan och äta frukost... Jag ser en mus, jag lovar...
Återigen tvingas jag ut ur husbilen. Sitter i stolen med benen högt och stirrar på bordet för jag vågar inte titta någon annanstans... I detta läget är det endast Gabriellas barnbarn som håller mig kvar.. Utan honom hade jag gått upp på vägen och liftat hem.. Ångesten var hög.
Men jag löser detta genom att resten av dagen hålla mig långt från husbilen. På klippan 1 m från vattnet, där kändes det ganska bra... Badade gjorde jag också flera gånger, för där i vattnet kände jag mig helt trygg.
Efter jag kom hem har det avtagit mer och mer för varje dag... Jag blinkar nästan normalt antal gånger när jag är ute och går. Jag öppnar inte papperskorgen med ett snabbt ryck eller med en pinne och basket-kastar inte Isas bajspåse däri. Isa får nosa i gräs, men ännu inte in i buskar.
Min fobiska hjärna säger att möss en gång för alla skall bevisa för mig att snacket om att de är mer rädda för mig än jag för dom är skitsnack... Och det är det.. Denna rädsla är så långt ifrån normal den kan bli... När jag skriver om det kan jag inte ha fötterna på golvet utan sitter som ett Z i soffan.. Jag mår illa i knäna och tårna krullar sig.
Ja jag ska nog söka för detta igen

lördag 21 juni 2014

Det är mitt fel

Ärligt så har jag nästan glömt bort min blogg... Känner mig inte väldigt inspirerad just nu heller, men fick ändå ett litet behov av att skriva...
Tyvärr uppstod helt säkert dagens behov av att få "ur sig", i något sorgligt. En gammal och trogen vän förlora i måndags sin storasyster. En storasyster som även betydde väldigt mycket för mig.. I mina tonår var hon viktig, En stabil vuxen som alltid fanns där till 100 %. Då var hon många år äldre, idag va vi så gott som jämngamla...  För min vän betydde hon allt än idag... Gör mig ont hur detta påverkar honom.
Idag har minnena kommit och gott.. Tårar har kommit med jämna mellanrum. Lika mycket för Barbro som för att situationen som gjorde att Barbro blev så viktig för mig. Situationen som gjorde att jag tydde mig till henne och hennes omtanke. Min familjesituation som tyvärr idag 30 år senare inte är ett dugg bättre.
Det är en sorg, en sorg över att jag i alldeles för många år har försökt.. Jag har slutat försöka och känner mig idag starkare än på många år.. Men kan inte frångå att jag förlorat mycket tid, tid som jag aldrig får tillbaka.. tid min son inte får tillbaka. Och det är mitt fel.
Numera tillåter jag ingen annans negativa ord få plats när jag pratar med mig själv... Något Barbro och andra utomstående sagt till mig i alla år, men som jag nu äntligen börjar bli riktigt bra på :)

måndag 28 april 2014

Havet

Skriver inte så ofta längre, men till alla mina trogna läsare vill jag säga Tack! Och Tack! alla som klickar på reklamen.
Första utbetalningen närmar sig :)
Slottsskogen och hundkurs igår. Fokus var det lite si och så med efter en dag i solen, men tyckte nog det gick bra iallafall.
Linn är en väldigt duktig lärare/tränare.
Vi tog en en sväng till skogen innan, så hundarna fick rusa av sig. Isa sprang i lera och såg så lycklig ut. Det gjorde inte jag.... Men hon hann springa av sig det mesta innan vi kom till bilen.
Bilen som jag så fint städade i fredags.
Idag skall vi åka till havet å äta brunch i solen.. Hundarna får stanna hemma. Jag har normalt alltid med mig Isa överallt, men i strålande sol och värme får hon inte följa med. Hon har det bättre hemma. Lite skönt är det att komma iväg utan henne, och det med väldigt gott samvete.

söndag 27 april 2014

Pappa och Jag

För 32 år sedan en måndag i april kom jag hem från skolan och fick reda på att min pappa inte levde längre. Glömmer aldrig... Hade två trappsteg kvar upp till köket när jag hör mamma i telefon. Jag tittar mellan spjälorna och ser granntanten sitta vid vårt köksbord, hon såg mig och hennes ögon blev jättestora. Jag förstod direkt. Vilket jag kan tycka är lite konstigt, Jag var bara 13 år.
Sen minns jag inte mycket på väldigt länge, mer än att alla va konstiga och tystnade när jag kom. Jag vill minns att jag var ute och seglade mycket med min vän Charlotta den sommaren. Jag minns jag var arg, för pappa hade lovat mig att vi skulle skaffa en e-jolle när jag växt ur vår optimist "Kajka".
Pappa byggde "Kajka". Och jag kommer ihåg hur de äldre ungdomarna som hängde vid Strandverket när han byggde, tyckte min pappa var så duktig och cool.
Jag älskade att segla. Jag var totalt värdelös i start på tävlingar, men vann ofta ändå. Pappa var så stolt... När de äldre barnen seglade var pappa ofta följebåt, och jag fick följa med.
Pappa och jag brukade leka isbrytare med vår båt på vintern. Men bara när det var lite is. Han hade nämligen varit iväg och gjort ett program om den stora gula isbrytaren.. Min pappa jobbade på Sveriges Radio som SVT hette då.
Han gjorde även ett reportage med Vargtass hemma hos Bert Karlsson. Jag fick en signerad LP och var så stolt. Men blev lite ledsen när en jobbarkompis till pappa retade mig och sa jag va kär i vargtass, det va pinsamt ;)
 Har så många fantastiska minnen av min pappa. Jag var pappas flicka. När han dog var jag tonåring men tyckte fortfarande om att leka med Lego och vara ute på havet och segla eller köra med vår stora plast-eka (isbrytaren). Pojkar va bara kompisar och jag kunde inte förstå varför jag skulle vilja fråga chans på någon och bli ihop.
Nu sitter jag här 45 år och grinar av längtan efter min pappa. Eftersom jag inget annat vet, är jag ju så säker på att om han levt idag hade han fortsatt hjälpa mig och funnits där när jag känt mig liten och ensam.
När någon vart dum mot mig hade han minsann kommit till mitt försvar. .
Är jag barnslig, ja, kanske men inte mindre min vuxna sanning för det.
Min hjärna är vuxen men känslorna kommer och ibland spelar det ingen roll vad hjärnan tänker.

fredag 25 april 2014

Våren är här.. Ja, nu vågar jag tro

Idag uppkom plötsligt tillfälle för mig att städa Gabriellas bil. Känner mig jätte glad och nöjd. Mest för att hon blev glad, då blir jag glad, men också för att Isa och jag så ofta får åka med henne och Sigge på många olika roliga äventyr. Så inte mer än rätt att jag vårstädade den tycker jag.
Var även en sväng på Vikingamarknaden. Hittade den perfekta T-shirten till älskade brorson. men då han är stor för sin ålder blev det ingen. Jag ville bestämt ha den i rött (alla Bäckström är fina i rött). Hade funkat med marinblått också men enda färgen som fanns i rätt stl var svart. Det ville jag inte ha, även om trycket fortfarande var bäst "Tycker du jag är charmig ska du träffa min faster".
Fick just reda på att jag ska ner till mitt älskade Skarpe Nord i morgon förmiddag, A och F har fotbollscup. Självklart vill jag se. Dom blir ju så glada när man klappar händer och säger dom är duktiga.. Stora kramar tycker dom också om..
Tur jag har dom. Jag kan verkligen sakna dom åren med son och hans underbara vänner. Även om det naturligtvis är fantastiskt och se dom mogna till fantastiska unga vuxna. Snart kan man nog kalla dom män ;)

Trots att min mobilkamera inte är bäst, kan jag inte låta bli. Så här är dagens bild på fröken Isa Pisa Lingon Fisa.
Min Sommartjej

lördag 19 april 2014

Strålande sol & minnen från förra helgen

Påskafton och kvällen tillbringas hos bästa. Samma bästa som vi igår hade en underbart härlig stund med i skogen. Vi hittade ett nytt ställe som vi säkert kommer besöka fler gånger.
Förra lördagen var det avslutning för säsong 13/14-party med bästa IFK Kungälv och Skarpa Gubbar på Älvsmagasinet eller Vincafét som det kallas i folkmun. En mycket trevlig tillställning, Tack! alla inblandade. Abel som skötte snacket har jag redan bokat som toastmaster till mitt framtida bröllop. Tror inte det kommer bli något, men man ska aldrig säga aldrig.
Jag var i år nominerad till Cazzons hederspris, men det gick till en mycket värdig kille, vår lagkapten Mikael Lindberg. Men lever fortfarande på glädjen och den stora äran att ha blivit nominerad. En häftig och underbar känsla.
GLAD PÅSK
HAPPY EASTER